Inte jättebra, kan jag inte säga faktiskt.

Har varit inne i en jobbig period ett tag nu och vet inte hur jag ska ta mig ur den. Mår dåligt över allt och inget. Gamla tankar och banor kommer tillbaka. Jag är inte nöjd med något och kan inte göra något åt det.

 

Har i flera år haft ont i kroppen och de senaste månaderna har det bara blivit värre. Har konstant värk i höfter och rygg, och ibland i benen som gör att jag mår dåligt, är tröttare än vanligt, och deppig. Till och från känns det som att jag håller på att bli sjuk pga värken. Har varit hos läkare och röntgat men de hittar inget. Så nu ska jag snart börja hos sjukgymnast men jag tvivlar ju på att det kommer hjälpa.

Har nu börjat diskutera om det kan vara psykosomatiska besvär, men det har jag ju haft innan. Hur fan blir man av med det? Börjar må bra i själen? Jo det har jag ju försökt i alla år utan resultat.

 

På detta så orkar jag inte träna som jag vill, äter mer godis än i vanliga fall, vilket leder till ångest för att jag inte tränar och gör så här mot mig själv som ger ännu mer ångest så jag tröstäter ännu mer. En ond jävla cirkel alltihop.

 

I fredags hade vi avslutning i skolan så nu kan jag med all rätt kalla mig för journalist. Men nu är jag ju arbetslös och söker jobb efter jobb utan resultat. Är fruktansvärt pank så hur denna sommaren ska gå ihop med festivaler och allt är en bra fråga.

 

Men imorgon ska jag på en arbetsintervju så ni kan väl hålla tummarna för mig?

 

- åh.. hoppas du blir bättre!

Vad tråkigt att höra, hoppas det blir bättre med dig!

Jag har själv jobbat mycket på mig själv och det enda som verkligen hjälper är att ta hand m sig själv till max. Sömn, äta rätt osv. Sedan har trisstess ökat mina depressioner och svängningar. Att vara sysselsatt och jobba känns bra för mig, då får jag komma ut och slipper tänka på saker.
Det kanske inte nödvändigtvis hjälper just din nedstämdhet, men jag hoppas att jag kan vara till någon hjälp.

Det behöver inte betyda att man måste göra slut (: Se bara på mig och min kille, vi träffas två gånger om året, men är fortfarande tillsammans. Och han bor ju i Estland.. så lite längre väg att åka haha (: Älskar man verkligen varandra så är det, det som verkligen håller i längden! Och om han själv inte har några drömmar och mål så är det ännu lättare att få med honom överallt. Man kan ju jobba med ungdomar vart som helst (:

Annorlunda hårfärg blir oftast kul OCH man kan ses på långt avstånd,
passande för mig som är kort! ;D

Känner igen mig i det du skriver, och det är inte ofta jag hör människor berätta om saker som jag gått igenom. Jag har inte haft verk, men med åren blev jag mer orklös och deppig. Jag tränade därför mindre, åt mer och fick ännu mer ångest som gjorde att jag tröståt ännu mer. Ond cirkel är det vad det var.
För mig var det något sort andlig hunger. Jag fick inte ut ur livet de tjag ville. Inget kändes kul eller bra längre. Jag skrattade knappt. Fann ingen motivation. Var bara som en robot som kämpade och kämpade, men till slut för ingenting. Jag var hungrig efter liv, efter glädje, efter roliga händelser, efter människor som förstår mig till 100% och som vet vad jag vill. Men det finns ju ingen sådan perfekt människa. För ett tag tänkte och drömde jag "kanske".
Det hjälpte inte försöka ändra mina vanor, jag var fortfarande ett vrak inom mig. Sen upptäckte läkarna en sjukdom i mig. Jag hoppas så innerligt att du slipper sådant!
Nu är jag sakta men säkert på bättringsvägen. Jag fann inga människor som kan hjälpa mig. Alltså, jag gav upp och sökte Gud för om det finns någon som förstår mig så är det han, och om någon kan hjälpa mig så är det han. Mitt hela liv blev så avskalat att min destination blev att söka Gud. Inget annat gjorde mig tillfredställd ju.